Dagens I'm good, I'm gone 100209

Jag är en förändringsobenägen person. Den av liberaler och andra högt skattade friheten har ingenting att komma med gentemot konservativ trygghet när jag ska välja ideologiska godbitar. Ack, vad jag värdesätter den, är beroende av den, omfamnar den. Jag stannar hellre med den jag älskar en evighet, än går trots att jag lider. Jag har en kompiskrets som borde imponera på luttrade facebooknätverkare, men mina vänner är få och beständiga. Jag bryter aldrig upp, klipper sällan band. Jag intalar mig att jag saknar backpackerspirit och får mina adrenalinkickar av annat än actionsport och fallskärmshopp. Så medan andra var ute i världen i flera år, stannade jag på mitt rum och såg dagarna gå.

Jag bor ensam, tycker inte om att ha folk hos mig, vill leva med mina rigida regler i mitt organiserade kaos utan andras inblandning. Jag är feg på många sätt, men också dålig på att se alternativ när jag upplever att jag kört fast i tillvaron. Istället tror jag ofta att det som är nu är samma som komma skall. I evigheters evighet, amen. Tryggheten bygger starka murar på gott och ont.

Jag är dålig på att se alternativ, men skriva om skiten, det är jag bra på. Jag har skrivit rop på hjälp, samlat låtcitat och gjort låtlistor, gått birroanska promenader. Jag har klagat mycket mer än så. Visst kan en uppmaning om kragtagning vara på sin plats, men känslan av att livet är en lång rad dagar som bara ska avklaras i väntan på slutet och tron på den egna maktlösheten inför ett väldigt samhällsmaskineri och ivriga framgångspiskor har varit högst verkliga.

Jag borde ha kommit ihåg hur snabbt livet kan förändras. Jag har varit med om det förut. När jag fått oväntade jobberbjudanden, när jag blivit ihop eller själv igen, när cancer och död påmint om livets skörhet. När jag efter lång tid av barnsligt gudsbedjande faktiskt fick mamma gravid och senare en lillasyster, efter att ha varit minst ett helt åttaårigt liv. Men man glömmer, när tristessen och stressen samskapar ett apatiskt självklandrande tillstånd, där världen tar slut vid stadens gränser och man blott definieras av sina, ofta meningslösa, relationer. Det är ett aber, vars korrelation med verkliga förhållanden spelar mindre roll.

Så förändras livet igen. Plötsligt är jag någon annanstans och testar mina självklarheters hållbarhet. Bor med flera som jag inte känner, i en annan stad, långt bort från stadens centrum. Somnar innan morgonen, äter frukost varje dag och beter mig allmänt som det präktiga exemplar jag undvikit att vara. Jag har få saker med mig och sover stundtals på en madrass på golvet.

Och som i ett trollslag; det själsliga lugnet inträder. Man ska inte fly, sägs det. Ibland tror jag att det är när flykten tar steget från det mentala stadiet och blir en till synes impulsiv handling som den är som bäst.

Jag är ambivalent till lycka, men nu vet jag att ibland är det att känna makten återvända till hårt knutna händer. Ibland är lyckan att få sin sömn tillbaka, att slippa känna inälvorna vrida sig av oro och skuld. Ibland är lyckan att gå en promenad man aldrig gått förut, på en plats där man aldrig varit. Ibland är lyckan att äta pizza i ett fult förortscentrum, med hala isfläckar och bruna snödrivor på gatan utanför och en grinig kille på andra sidan bordet.

Dagens fenomen 100208

Det här med att man heter det man arbetar med, slutade man inte med den sedvänjan för några sekel sedan?

Den säkerhetsansvarige på banken i Råneå heter Rolf Rånman. Detta uppdagades för alla glada i samband med ett rån nyligen.
På SMHI arbetar meteorologen Lisa Frost.
Paula McManus är manusförfattare.
I en affär som tillhandahåller mobiler i Göteborg arbetar en kille som heter Sladd i efternamn.
I ett engelskt matprogram deltar en Michael Cook.
Min systers kompis Ylva Kemis pappa jobbar på Eka Chemicals.

Emottar gärna fler exempel.

Och så tänker jag på fritidspedagogerna på lågstadiet som hette Dick och Fanny. Det är inte riktigt samma sak, men nästan.

Dagens då och nu 100204

Ibland var det inte bättre förr. Det inser man då och då. Typ när man inte längre ser likheterna mellan fragmentariska minnen från helgen och en The Prodigy-video.

Dagens ungdom 100127

Någon kanske undrar vad som hände efter misshandeln jag bevittnade och rättegången som följde. Jag har fått domen nu. I den står bland annat:

A, B och C har hörts över åtalet. På åklagarens begäran har förhör hållits med målsägandena X och Y samt med vittnet Agnes.

Från de tre tilltalade, de två målsägandena och vittnet har sex olika berättelser
lämnats. De är inte helt överensstämmande. Det är i sig inte konstigt. Vi uppfattar
alla en situation olika utefter våra utgångspunkter. I det här fallet har de tre tilltalade
varit rejält berusade och målsägandena har blivit hastigt angripna. Även vittnet har
drabbats. Att berättelserna är lite olika är därför naturligt.

Av de uppgifter som lämnats framgår att de tilltalade hade varit på fest och följt två
tjejer till Brunnsparken. Målsägandena och vittnet var på väg hem och väntade vid
hållplatsen.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta målsägandenas och vittnets uppgifter om
att målsägandena inte på något sätt – varken före eller under händelsen – uppträdde
på ett sätt som kunde ge de tilltalade anledning att tro att de skulle bli angripna.
Deras förklaringar att de slog och sparkade för att inte själv angripas anser tingsrätten
därför helt tagna ur luften.

Vad tingsrätten finner visat är att A varit den som gått fram till
X och startat den våldutövning som sedan skedde. B har
strax därpå anslutit sig och tillsammans har de misshandlat X på det
sätt som anges i åklagarens gärningsbeskrivning. De har i detta skede handlat
tillsammans och i samförstånd och är därför båda ansvariga för det våld som
X utsatts för och de skador han fått.

Vidare är det visat att Y försökte få dem att sluta misshandla X
och att A då vände sin uppmärksamhet mot honom. Även B riktade sig mot Y och Y misshandlades på det sätt som angetts av åklagaren. Deras agerande var gemensamt och avhängigt av varandra. De ska därför dömas för att ha handlat tillsammans och i samförstånd och de är båda ansvariga för det våld Y utsatts för och de skador han fått.

A gjort sig skyldig flera mycket allvarliga brott och straffvärdet är
därför högt. Om brotten begåtts av en vuxen person hade tingsrätten bestämt straffet
till fängelse i två år. Men tingsrätten har fått uppfattningen att A nu
insett vilka konsekvenser hans handlande fått för de personer han gett sig på och att
han uppriktigt ångrar sitt beteende. Han har förklarat att han är positiv till att
medverka vid medling mellan honom och dem han utsatt för brott. Tingsrätten anser
därför att det lämpligaste straffet för A är ungdomsvård i förening
med ungdomstjänst.

B har begått två allvarliga och oprovocerade misshandlar. Straffvärdet
för brotten är högt och om brotten begåtts av en vuxen person hade tingsrätten
bestämt straffet till fängelse i nio månader. Tingsrätten har dock fått intrycket att
B insett vad hans handlande orsakat X och Y och han har förklarat att han är villig att medverka vid medling mellan honom och dem. Tingsrätten anser därför att straffet ska bestämmas till ungdomstjänst.

Slutet gott, allting gott. I alla fall för min del.

Dagens ja ba drar 100127

Det finns några gator där alla kan mitt namn.

Och det finns en där ingen kan det.

Dit ska jag nu.

Dagens teknopoesi 100126

1967 skrev Tage Danielsson dikten Livet är kort:

BB

GB TV

IQ AB Ba BC C TV

FF LP EP UKV LSD

SSU RFSU TV

vpl OP

SKF LO ABF TV

SKF PR TCO DN TV

SKF VD SAF SvD TV

ATP KDS TV

GB TV

TV

TV

STOP

I november hade jag hemskt tråkigt på jobbet och passade då på att skriva en uppdaterad version som stämmer bättre med mitt liv:

BB n00b
LP RIP bbl
NES 8 64 CIVI CIVII PS1
PC vs Mac

iMac
*kjam*
IRC ICQ MSN
IT .com
CD SMS 5110 MMS
PC vs Mac

MMORPG
y2k OMG
mp3
XBOX PS2 iPod WoW
FB RT RMX #
iPhone
PC vs Mac

PP TPB HD "AFK" LOL! EU
FRA IPRED (c)
FUBAR!
RIP www?

www FTW
BRB.

Dagens walk down memory lane 100125

Med anledning av Julias inlägg Dagens Don'ts och dess kommentarer vill jag dela med mig av det jag är allra bäst på att dela med mig av: aldrig glömda oförrätter. En specialkompetens skulle man kunna säga. Ur erfarenhetens skattkista plockar jag några tips till alla vilsna själar, visar på några minor som är bra att undvika om man inte vill dö ensam och blogghånad. Nästa inlägg på temat blir det där jag berättar om alla idiotsaker jag själv gjort. Eller inte.

- Om du har en flickvän är det en god idé att vara tydlig med det innan du inleder andra romanser, så att dessa romanser har möjlighet att betacka sig mödan.

- Om du känner dig försmådd, har blivit brädad eller dumpad, får du inte sista ordet genom att skriva långa indignerade sms på latin.

- Om du efter att ditt kärleksintresse lämnat dig åker hem till hennes föräldrar och grundlöst påstår att hon stulit pengar från dig och hon säger att hon ska döda dig om du inte går därifrån, är det smått överdrivet att vilja göra en polisanmälan för mordhot.

- Svartsjukeslagsmål med andra killar undanbedes, i synnerhet om de inkluderar typ kedjor, knivar och knogjärn.

- Att berätta att du alltid bär med dig en fjäderbatong som du köpt på postorder från utlandet, för att skydda dig från dem som vill dig illa, när du egentligen är hemskt trygg i föräldrarnas villa vid havet, avslöjar dig enbart som psykiskt sjuk.

- Berätta inte för din flickvän hur hennes bästa väns läppar kändes runt din penis. I synnerhet inte på din flickväns födelsedag.

- Säg inte ett efterlängtat "jag älskar dig" för att dementera det en timme senare med "det har jag aldrig sagt".

- Blanda inte in Magnus Uggla i någons kärleksliv. Snälla.

- Säg inte "jag ska inte göra slut, var inte orolig" för att tio minuter senare göra slut.

- Om tjejen du dejtar inte är gullig nog, inte håller din hand offentligt eller tittar dig djupt i ögonen lika länge som du stirrar på henne så kanske det är av en anledning. Det är en synnerligen korkad kärleksplan att klaga och kräva det av henne.

- En gravallvarlig syn på dig själv som verklighetens folk och din flickvän som kulturelit utan smuts under naglarna gynnar ingen relation.

- Om någon ropar "nej, sluta!" är det en väldigt dålig idé att öppna gylfen och vifta med penis i hennes ansikte, även om det är skojigt menat. Jag upprepar: en väldigt dålig idé.

- Om din inställning är "om du blir gravid kräver jag att du gör abort" finns det sexigare saker att säga än "jag vill göra dig gravid" under samlag.

- Några icke önskvärda meningar:

"Alltså, jag har insett att du aldrig kommer lyckas med någonting, du är för ostrukturerad."

"Jag kan mer om all musik än du, till och med klassiskt."

"Om du inte röstar som jag är det helt enkelt för att du inte förstått vad jag sagt."

"Om du inte håller med mig är det för att du inte respekterar mig."

"Jag hade aldrig varit så hårdhänt mot dig om jag inte visste att du kunde ta det."

"Jag tycker du ska vara tacksam över att jag vill ha analsex, vi har ändå varit ihop i fyra månader."

"Okej okej, jag gör inte slut då, du gråter ju så jävla mycket."

"Jag kommer aldrig sluta knarka om inte du blir ihop med mig."

"Min bästa kompis har sagt att du är lite tjock."

"DU HATAR MIG!!! JAG SER ATT DU GÅR IRONISKT!!! JAG ÄR INTE FULL!!! DET ÄR DU SOM HAR EN HÅNFULL GÅNGSTIL!!!"

"Det kommer alltid finnas tjejer som är snyggare än du, det är bara att acceptera. Dina vänner X och Y är bra exempel."

"Har du varit med kompisen jag inte gillar och har förbjudit dig att träffa!? Jag gör slut!"

"Du är osexig när du är magsjuk."

"Mitt ex kommer hit. Din buss går om tio minuter."

Dagens högervridning 100122

I förra veckan fick jag ett osedvanligt korkat utskick i brevlådan. Fria Tidningen riktar sin reklam till "dig som skiljer mellan livskvalitet & levnadsstandard". Jag förmodar att de jobbar med riktad reklam, då jag bor i ett erkänt rödgrönt område, och jag har mycket svårt att tänka mig att mediekooperativchefen tror att hans dreadsprydda uppenbarelse imponerar på några smygrebelliska kullaviksbor. Denna skillnad mellan livskvalitet och levnadsstandard verkar vara något upphovsmakarna betraktar som en självklarhet. Är det trivialiteter som pengar och materiellt välstånd som avses? Antikonsumtion i all ära, men rimligtvis gör propagandan mest verkan hos dem som har medel att konsumera.

Nog om detta. Öppnar man broschyren möts man av en motivering till varför Fria Tidningen behövs:

Kommersiell media är i mångt och mycket lysande reklampelare för den rådande världsordningen. Det som aldrig ifrågasätts framstår som det enda möjliga. Dominerande värderingar, system och normer behandlas som sanningar och naturlagar. Man får uppfattningen att de val vi kan göra här i livet handlar om Reinfeldt eller Sahlin, Thailand eller Rhodos, rött eller vitt till kycklingen och säsongens nya mobiltelefoner.

Men det finns alternativ. Det finns miljontals människor runtom i världen som tror på dem, som uppfinner dem, utvecklar dem och kämpar för dem. Det finns en tidning som tar dem på allvar. En tidning för dig som inte drömmer om ett nytt kök, utan en ny värld.

Här om någonstans är det befogat att säga att Fria Tidningen uppenbarligen inte är intresserade av att ha verklighetens folk som prenumeranter, de som inte engagerar sig särskilt mycket för världens väl och ve. Nej, det är vi miljö- och MR-elitister som åberopas. Helst med vissa specifika ytterligare värderingar låter det återkommande ordet "alternativ" oss förstå. Kanske är det till och med den alternativa sanningen för människor som inte svalt den imperialistiska historieskrivningen som erbjuds. Och jag är med så långt, det är idealiskt om det finns flera olika sanningar att välja mellan, att olika vinklar på både närmiljö och omvärld lyfts fram och samtidsbeskrivningen nyanseras.

Men så återkommer denna skarpa åtskillnad mellan folk och folk, som så ofta i organisationer på vänsterkanten som anser sig kämpa i motvind. I Fria Tidningens värld är det en ideologisk omöjlighet att drömma om både ett nytt kök och en ny värld. Välkommen tillbaka till 1968. Är du ond eller god? Borgarbracka eller proletär? Vill du kämpa för palestinier eller är det fräscha vitvaror som lockar? Var god välj, eller stanna i den fula mittfåran.

Jag tänker inte tycka synd om FT för att de är underdogen i sammanhanget och säkert tampas med dålig ekonomi och bistra villkor. Hur behjärtansvärt initiativet än är så innehåller de inledande slagorden alltför lite substans. Må så vara att jag svalt något av kommersiell medias många lockbeten, eller trivs alltför väl med den liberalkonservativa dominansen för att ifrågasätta den, men gymnasiepolemisk retorik fångar inte mitt intresse mer än så här.

På omslagsbilden sitter en ljushårigt barn och pillar med plantor. Säkert ett sätt att visa på ekologisk medvetenhet och oro inför framtiden. Men när människor så lättvindigt delas in i grupperingar i en ansats att bryta normer ställer jag mig tveksam till om några konservativa medier verkligen utmanas. Hegemonin bibehållen, trots vänsterschabloner. Svenska Dagbladet myser ikapp med Dagens Nyheter. Status quo.

Dagens upptäckt 100121

Och här en koppling som jag inte gjort tidigare...





Jag älskar Four Tops. Jag älskar Håkan Hellström. Jag älskar alla Håkan Hellströms stölder, lån och plagiat. Låten finns också i versioner av Temptations och Undisputed Truth.

Uppdatering: Anders och jag har jobbat ihop en låtlista över Håkans stölder. Bidrag gärna.

Dagens rädsla 100121

Jag kommer ut från träningen och ska sätta på mig skorna. I hallen sitter en hund. Det ser ut som en sådan sorts hund som i folkmun kallas kamphund. Han blänger på mig, mäter mig med sina pliriga hundögon, men jag kan inte uttyda blicken. Någonstans i bakhuvudet vet jag att man inte ska stirra en hund i ögonen, det betraktas som en provokation, men i den här hundens blickfång står jag paralyserad. Jag vågar inte röra mig, vill inte göra något som kan inbjuda till aktion eller uppmana till rörelse. Jag stirrar tillbaka.

Den svettunga luften står stilla, bävar inför vår kraftmätning. Jag, rosig och osig av träningen, fixeras vid det smutsiga golvet av honom, en muskulös liten bajsmaskin. Hans blick viker inte en millimeter från min och ur djupet hans tjocka hals kommer ett avgrundsmorrande. Det rör sig långsamt och mullrande upp genom hans kropp. När det når den vassa käften och blir ett skall kastar han sig fram mot mig, i ett utfall, en attack. Han kommer så nära att endast någon decimeter skiljer oss åt innan ett koppel stryper honom och han måste resignera.

Jag skriker på hjälp med gäll röst, inte långt ifrån panikens höga toner. In i rummet skyndar en muskulös liten man med tatueringar.

- Det är världens snällaste hund, säger han förebrående. Jaa-då, är du världens snällaste hund, va. Han gillar bara inte att vara kopplad.

Den blodtörstiga besten vickar kokett på svansen och blänger föraktfullt. Mitt hjärta vill tränga upp genom strupen och när jag skyndar därifrån kommer minnesbilderna till mig.

Jag är en femårig flicka och på middag hos våra grannar som har två ettriga terriers. Jag är ett barn, så jag gillar alla djur, även ouppfostrade byrackor. Jag brukar klappa dem och leka med dem på gården, ibland med skräckblandad förtjusning när de blir för vilda, med skrattande bestörtning när de tuggar sönder mina leksaker. Under denna middag, medan de vuxna sitter och pratar, tappar jag en boll in under trappan, och måste krypa in i det trånga utrymmet därunder. När jag ligger där på alla fyra hoppar båda hundarna på mig. De juckar frenetiskt på armar och ben och jag är för liten, jag kan inte värja mig eller komma loss, jag är fast under en trappa med två hanhundars blinda oresonliga kåthet, med deras tungor flåsande och dreglande och de styva djurkönen mot min kropp. Jag blir äcklad, rädd och efteråt också skamsen. Aldrig har jag kommit så nära min mentala bild av en våldtäkt igen.

Sedan dess har jag inte tyckt om hundar. Jag har undvikit att stöta på dem så gott det går, eftersom de skrämmer mig. En golden retriever kan vara nog så gullig på håll, men när den lägger tassarna på mina axlar och flåsar i mitt ansikte, då kommer paniken. När en nyfiken lösgående hund springer fram till mig så piper jag så förtvivlat att ägaren i bästa fall kommer rusande illa kvickt. En nätt chihuahua känns förvisso ofarlig med sin blygsamma trut, men ändå tycks den oberäknelig, som att den ska bita mig, skälla på mig, göra mig maktlös.

Och så dessa mattar och hussar som pratar om att deras hund är världens snällaste även när den med blottade tänder sliter i kopplet för att komma åt mig. Dessa hundälskare som intygar att det är andra mattar och hussar som gjort fel om hunden gör mig rädd, själva hunden äger inget ansvar, den är blott människans bästa vän, ett trofast kolli. Som om dåraktiga försvarstal biter på mig, som är alltför stolt och funktionell för att betrakta mig som en fobiker, som inte vill styras av en oresonlig och ologisk rädsla. Nej, i min verklighet är det hundarna, deras kroppar när de kommer nära min, deras okontrollerbara munnar, deras läten och lukt, som är hotet mot tryggheten.

Vid middagen försöker jag prata med mamma om saken, men också mamma visar sig vara en hundälskare i botten. Hon pratar sig själv tårögd om sin ungdoms relation till en pudel. Så jag tänker att man kanske inte behöver älska folktoppshusdjuret bara för att, men när jag lägger mig den kvällen och min älskade katt kryper in under täcket så sörjer jag vad som gick förlorat en kväll för tjugo år sedan. Barnets fascination och glädje blev en begränsande rädsla. Inför ett par blöta ledsna hundögon är mitt hjärta iskallt. Jag växte upp men skräcken släppte mig inte.

Dagens bildterapi 100110

Och detta var alltså vad jag gjorde istället för att typ diska inför hans ankomst.

Dagens cruel town 100109

Jag går på teater om att vara elva år. Sitter på andra sidan älven med en publik full av människor jag är bunden till genom åren som gått. Céline Dion sjunger tryckare och det är 1996 och ögonen blir våta och jag högaktar de odågor som en gång var barn med mig. Jag är elva år och gillar att kategorisera bergarter i geologiska system. Jag är elva år och har cyklat hem till Johan i Änggården och ligger i hans förråd och kollar på planscher från KP och äter S-godisar och han frågar om jag vill dra upp min tröja och jag gör det.

I min klänning är jag fjorton år och trots min urringning älskar jag min tolvåriga kille. Så känns det när jag står och knäguppar till valfri dunkadunka, när jag småpratar med de jag tyckt om en annan tid, när jag sveper en kall öl i den ännu kallare lokalen.

Jag är alldeles för jiddrig mot skådespelarna. Kallar dem extroverta och perversa. Egentligen är det jag som är värst. Och teaterchefen köper öl och teaterchefen pratar drinkar och teaterchefen uppskattar att någon äntligen förolämpar honom. Teaterchefen har blivit ett namn. Teaterchefen känner bröderna B. Jag leker jag har aldrig med teaterchefen, men han har aldrig haft sex med någon av samma kön. Det har inte jag heller. Jag bara låtsas när jag är full.

Jag åker hem till min lägenhet. De goda sidorna med att vara kvar visade sig idag. Klockan är sex på morgonen och min pubertalsvarta själ står på en scen och är anorektisk och svartmålad och skriker soon I'll be gone.

Dagens little miss sunshine 100107

Dagens första minuter och hjärnan har ännu inte hunnit vakna, tankarna ännu inte börjat mala. Jag vet fortfarande inte vad jag inte kommer lyckas med idag. Det är den bästa tiden i livet.

Dagens sista minuter och jag tänker på alla mina idioter, i mörkt minne multipelt återskapade i sina sämsta former. Och jag tänker på det goda de gjorde.

Sedan läser jag Kristina Lugn, som så många gånger tidigare för att få hjärnan tillräckligt stilla för sömn.

Den elake herren och jag
har en hel del att tala om
vi har känt varann länge nu
och jag skrattar ofta
åt hans upptåg
du
ska inte sörja
över att jag inte är ensam längre
det finns ju så mycket annat
jag kan lida av

Dagens genesis 100107

Det blir nytt år och nytt decennium. Nyårsafton passerar förbi utanför fönstret. Vinterhimlen knastrar av fyrverkerier och natten hemsöks av berusade apors vrål. Vi motvalls sitter inomhus och muttrar över ett parti schack och ett sexpack folköl, efter att ett påstått illamående grusat Skansenplanerna. Jag är glad att jag slipper kånka fyllo och utstå lyckostressen den här gången. Att vara tråkig kan jag leva med.

00-talet tar slut men ingenting tycks ta slut för min del. Alla jag känt går bara i vida cirklar och återkommer förr eller senare. Det spelar ingen roll om det är 1900-tal eller 2010-tal, ändå kräver de min uppmärksamhet, min medkänsla och min tankekraft igen. De lever i mig. Inget tar slut.

Jag kan inte säga att jag är en ny eller annan person denna årsbegynnelse, som med klar blick kan överblicka gångna år. Jag kan inte skriva en text som tydliggör allt, förklarar min personlighetsutveckling i kronologisk ordning. Jag är alltid samma, bara äldre. En 11-åring med glasögon och Nordmantröja, brådmogen och pluggis. En 13-åring med piercing i näsan och ett litet paket Marlboro i täckjackan. En 16-årig nybliven privatskoleelev, plötsligt medveten om sina kläders värde. De lever i mig. Inget tar slut.

Alla talar om livet i stora ord bara för detta symboliska datumskifte. Gör listor och sammanfattningar över passerat decennium. Men den stora förändringen, det pompösa avslutet, den där slutliga punkten, det är bara imaginärt. Ett festligt påhitt, för tidningsredaktioner, bloggare och allmänmänsklig sinnesfrid. Efter tolvslaget är vi fortfarande samma personer. Varje dag har tio år gått. Nu menar jag inte att det symboliska avslutet och påbörjandet bör föraktas, vi är trots allt rituella varelser. Också jag tror mig möta 10-talet med något nytt i blicken. Också jag håller fast vid ton och tradition.

Så jag säger:

- Nu är det tolvslag.

Och han svarar:

- Det är ditt drag.

Dagens kille 091227

Anders säger:
och när JAG blir full
vilket du inte heller upplevt
så blir jag så jääävla jiddrig
pratade engelska halva kvällen
lurade i ungefär alla att jag var skotte (???)
eller halvskotsk och halvsydafrikan
det är min klassiska fyllelögn för då om jag har konstig dialekt tror alla att det beror på det
iallafall
efter att jag badat någon gång och satt i bastun
så finns det ett förrum till bastun som inte är så varmt men mycket varmare än utomhus där festen var
så där satt ofta folk
nu satt där tre tjejer
som hela kvällen var jävligt tråkiga och jävligt....
de var tråkfeminister
och jag bara älskar att jiddra med tråkfeminister
så jag sitter där i badbyxor och är dönfull
bredvid tre försynta feministtjejer
och häver ur mig mangrisighet efter mansgrisighet
sedan när de blir skitarga på mig och tycker att jag är en idiot
så gör jag en helvändning och börjar droppa feministisk teoretiker efter teoretiker

hjälten säger:
HAHAHAHAHHA

Anders säger:
det är butler och det är patriarkat och det är queerteori
JIDDER MOTHERFUCKERS!
och jag tycker att jag är så rolig

hjälten säger:
vi är en bra match

Anders säger:
i mitt huvud är det typ "YES NU VILL DE SÄKERT LIGGA MED MIG"
men de hatade mig såklart lika mycket för mitt jidder
så jag åker hur som helst hem och kräks left and right
good times.

Dagens wöööuwööu 091220

Agnes kl 03:28

Jag har tappat min mp3-spelare!

Pop-Anders kl 03:39
Tappade du den på Stars n bars?

Agnes kl 03:39
Ja. Men ringde.

Pop-Anders kl 03:40
Du ringde till stars n bars!?

Agnes kl 03.40
Ja! Haha!

Pop-Anders kl 03:43

Herregud.

Dagens brudmjuka 091218

I helgen träffade jag mycket oväntat min gamla mellanstadielärare när jag var på en körkonsert. Jag har inte sett henne sedan jag slutade grundskolan. Hon var nyfiken, hade många frågor, och berättade också om de stora förändringar hon genomgått de senaste åren. När jag skulle gå grep hon tag i mig, kramade mig innerligt och så ställde hon de två frågor jag avskyr mest i hela världen. Agnes, är du lycklig? Gör du det du vill med ditt liv?

I relation till en lärare från grundskolan är jag fortfarande ett barn, och det logiska är därför att svara som ett barn hade gjort, det vill säga det som förväntas för att göra läraren nöjd. Detta leder mig osökt in på det pedagogiska experimentet tankebok som tillämpades i min klass. I sin tankebok skulle man skriva ned vad man egentligen tänkte och kände och lämna in till fröken, men om dessa tankar och känslor var alltför ärliga, det vill säga inkorrekta, fick man också en negativ/uppfordrande kommentar om det i marginalen. En form av åsiktsregistrering helt enkelt.

I vilket fall, precis som det normala svaret på frågan "hur mår du?" från en förbipasserande bekant är "bra" är förmodligen det bästa att svara i det här fallet "ja, jag är lycklig och ja, jag gör precis det jag vill, självförverkligar mest hela tiden, och snart ska jag ut och resa också och gu va livet erbjuder många möjligheter på en och samma gång, det är som en Aladdinask hela skiten".

Men jag är vuxen nu. Jag får svara ärligt även när en auktoritet ur historien envisas med att ställa svåra frågor. Så jag sa inte det. Jag gjorde mig krånglig och sa att jag nog vet om jag är lycklig nu först om några år. För inte visste jag hur bra jag egentligen mådde när jag mådde bra. Det visste jag först när jag blev deprimerad.

Jag tänkte efteråt på hur jag inte kalla mig olycklig, det vore förmätet efter vad som varit. Men lycka, vad är det för trött och överanvänt begrepp? Hur ska det kännas egentligen? Går människor verkligen omkring och känner sig tillfreds med tillvaron? Har inte alla en knytnäve av iskall ångest i solar plexus som håller dem rastlösa om dagarna och vakna om nätterna? Lite tinnitus i hjärtat i alla fall?

Förutom ironi och dissande måste ångest och olycka vara de mest tacksamma ingångarna i en text. Jag skriver om de tu ofta och gärna. Som om inte min högst reella oro och mina verkligt problematiska sömnproblem vore nog, misstänker jag att jag byggt in dem som svarta stenar i vad jag valt ska vara jag inför både mig själv och andra. Även när livet är överkomligt och trivsamt är det dessa delar jag återkommer till.

Jag vet inte riktigt hur man skriver när man är glad. Det är mycket svårare att formulera lyckan än att hantera det spontana ordflödet av misär, ångest och debatt. Jag vet hur man gör statistik av hångel, men inte hur man skriver om kärlek när den inte gör ont. När jag skriver om mina vänner händer det att jag själv tycker det är för jävla blödigt men postar ändå. De kritiska rösterna mot brudmjukt känslobloggande har i viss mån internaliserats och blivit mina egna.

Men nu är det som så, att igår kände jag lycka.

Förutom att jag fick flera fina sms från viktiga vänner och förutom att jag var mätt och varm och inte särskilt stressad fast jag borde vara det, så hade jag en känsla av att allt var bra, rentav mycket bra, ja rekorderligt. I min säng låg en man och snodde runt i lakanen. Mitt hjärta krampade av ömhet inför hans sovande uppenbarelse. I köksfönstret till och med en stämningsfull ljusstake. Där satt jag, ensam och vaken, och var lycklig. Jag kunde inte ens klandra mig själv för att jag tillät mig, nedlät mig.

Och tro inte att jag inte har uppfattat hur fruktansvärt fel det är att som kvinna finna så mycket livsglädje i kärleken till en man, och låta självförverkligandet gå lika trögt som vanligt. Tro inte att jag inte hört förmaningarna om privatlivets helgd och illasinnade bloggläsare. Tro absolut inte att jag glömt hur farligt det är att låta någon torka ens tårar eller hur bedragen man kan bli om man tänker för många goda tankar. Lyckan kommer lyckan går, det kan ta slut imorgon, också fallet blir offentligt etc etc.

Förlåt mig den som tror att cynism är samma sak som att vara realist, men ikväll är mina olyckskorpar tysta. Jag kan inte hjälpa det, jag har en gul kostym och sjunger mina några år gamla hits i färgteve i början av 70-talet. Det är galet, jag vet inte vad jag gör!

Dagens frågor 091214

Jag såg aldrig Könskriget när det begav sig. Kristina vill se igen. En desperat kamp har inletts av oss båda, men bibliotekariegardets nedslående besked efter samtal till beställarna är att inget bibliotek i hela Sverige har den och att den inte går att beställa. Olagliga vägen tycks inte heller vara särskilt behjälplig. Jag vet att jag vid ett tidigare tillfälle köpt ett radioprogram från SR, men att köpa tv-program kostar tydligen flera tusen. Finns det några alternativ?

Förresten ägnade jag en natt förra veckan åt att läsa allt jag kunde hitta om Eva Lundgren och hennes forskning, inklusive samhällsfakultetens granskning efter uppståndelsen i samband med Könskriget. Rollen hon spelat, inflytandet hon haft och kritiken hon fått - väldigt intressant. Eftersom jag varken läst hennes arbete eller sett det omdebatterade tv-programmet tar jag gärna del av andras uppfattningar om både Könskriget, debatten runtomkring och Eva Lundgren. Smutskastning? Viktiga poänger? Radikalfeminismens klor om landet? Hotat patriarkat tystar sanningens svaga röster?

Ge mig vad ni har.